Seoul

Incheons internationella flygplats, som ligger på en konstgjord ö!
En tågresa senare, utanför Seoul station.
Namsan Park.
En del av stadsmuren.

Efter att ha gått runt och tittat lite i staden var det dags att checka in

Jag bodde i Olive Hostel Residence. Rummet var över förväntan och läget var utmärkt, väldigt nära Myeong-dong.

Myeongdong nattmarknad var jättestor och jättebra, den enda nattmarknaden jag besökt utanför Taipei som har lika stort utbud som de i Taipei. Men Taipei är ändå bättre på nattmarknader eftersom de är fler och mycket billigare där.

Vad jag minns så var det godaste jag provade från nattmarknaderna i Taipei något de kallade “Korean Cheese Hot Dog”. I Korea var de väldigt vanliga och fanns i flera varianter och var lika goda som i Taipei 🙂
På stora gator i Seoul fanns det ett gratis wifi-nätverk som hette “Public WiFi Free”.
Statyn vid 25:20 i AlphaGo-dokumentären 🌚.
Lunch nästa dag, “A double measure of Soy noodle” för 7000 won, ungefär 55 kr.
Sedan gick jag till en go-klubb, Jongro Kiwon. Det var jätteskoj! Ingen kunde någon engelska men vi kunde ändå spela.
Yeollin Songhyeon Square.
Under Seoul finns ett nätverk av tunnlar och affärer, så att man kan gå från ställe till ställe utan att behöva vänta på rödljus.

Nattmarknad till middag igen. Jag väntade mig inte att det skulle vara ett riktigt ägg i kakan!

De första två gångerna jag gick förbi palatset Gyeongbokgung var det stängt, men tredje gången gillt!

Fotot är taget innanför yttersta porten till Gyeongbokgung, mot andra porten.

Palatsområdet var ganska enormt. (40 hektar enligt Wikipedia.)

Sedan gick jag till blå huset där Sydkoreas president bodde fram till 2022.
I skogen bakom huset fanns promenadgångar.
Sedan åkte jag till Hongdae, som är känt för gatuartister.
Jag hittade lite musik, men inte så mycket som jag väntat mig. Kanske är det mer på lördagar och söndagar? Detta var en fredag.
Men det fanns mycket bra street food i Hongdae, till exempel den här marshmallowglassen som jag fick bränna med blåslampa själv.

Plötsligt sa en man och en kvinna hej till mig och började prata med mig. De var inte särskilt bra på engelska men det gick att förstå. De sa att de brukade anordna traditionella koreanska te-ceremonier. Jag förstod att det var något lurt när jag inte fick googla på det för att “det som står på internet är inte sant”. Men jag tyckte att det lät skoj att se vad det var så jag hängde med. De var hela tiden överdrivet snälla. Vi kom fram till en föreningslokal med ett stort rum, ett lite mindre rum och ett litet kök. Det var ungefär fyra andra personer i lokalen, alla var snälla. Det var jag och en tjej som var nya där, men jag fick aldrig tillfälle att prata med henne. Jag och mannen från Hongdae satte oss på huk vid ett väldigt litet bord i det stora rummet. Vi fick många olika kakor och frukter att äta. Han började skissa och förklara deras religion. Det fanns nio nivåer i himlen och idag skulle vi utföra ritualen “serenity” som man bara gör en gång i livet för att öppna den stora porten till himlen. Jag fick en vit dräkt och sedan fick jag träna lite på de olika rörelserna vi skulle bli instruerade att göra under ritualen. Jag fick skriva upp några önskningar på ett papper. Vi gick in i det lilla rummet där fyra eller fem av oss följde instruktionerna en tjej läste upp, ungefär “Tre steg till höger. Buga tre gånger. Fyra steg åt vänster. Buga tre gånger.” osv. Sedan fick jag och den nya tjejen elda upp pappret med våra önskningar. Jag fick inte berätta om ritualen för någon på 100 dagar, och när jag publicerar det här har det bara gått 93 dagar 😬. Tydligen är Sydkorea känt för att ha många religiösa sekter.

Nästa dag åkte jag på en tur till Koreas demilitariserade zon, DMZ.

DMZ är ungefär 4 km bred, 2 km på vardera sida om gränsen. Men civila kommer inte längre än till Civilian Control Line (CCL). Civilian Control Zone (CCZ) bakom den linjen är mycket militariserad. Med den guidade turen skulle vi få åka in i CCZ.

De här stängslena är CCL, 3 km från DMZ och 5 km från gränsen till Nordkorea.
Här hänger sydkoreaner upp meddelanden till sina familjemedlemmar i Nordkorea eftersom ingen kommunikation är möjlig.
Det finns en gondol till ett litet inhängslat minröjt område i CCZ.
Efter en passkontrol fick vi åka in i CCZ.

Tredje aggressionstunneln är en av tunnlarna Nordkorea grävt under DMZ in i Sydkorea. Den är 73 meter under marken och 1635 meter lång, varav 435 meter är på Sydkoreas sida av gränsen. Efter att Sydkorea upptäckte tunneln 1978 satte de upp tre cementbarrikader i tunneln och grävde en 358 meter lång sluttande tunnel ned till tunneln. Nu kan turister gå genom Sydkoreas sluttande tunnel ned till den Nordkoreanska tunneln under DMZ hela vägen fram till den första barrikaden 170 meter från gränsen till Nordkorea. Den första barrikaden hade ett fönster så att man kunde se den andra.

Ingen fotografering är tillåten i tunneln, men här är nedgången från utsidan. Att gå upp var ett träningspass.
Foto från Dora Observatory.
1. Där vi gick ned till tredje aggressionstunneln.
2. Sydkoreanska gränsen till DMZ.
3. En bit av en sjö som precis ligger på Nordkoreas sida av gränsen.
4. Ett litet nordkoreanskt vakttorn.
5. Syns knappt, men det är den 100 meter höga flaggstången i Daeseong-dong.
Lunch i CCZ. Det skulle tydligen vara extra nyttigt eftersom man inte får ha bekämpningsmedel och sånt i CCZ enligt guiden…?
Sedan lämnade vi CCZ och åkte till Gamaksan Suspension Bridge. Jag förstår inte riktigt varför vi åkte dit bara för att gå fram och tillbaka över bron.
När vi kom tillbaka till Seoul var det någon demonstration där.
Mot Tokyo!

Posted

in

by

Tags: